Egentligen har vi fortfarande över en månad senare skammens rodnad över oss.
Vi bröt nämligen ett heligt förbud, att inte kramas i coronatider. Så här var det.
Maria är min ljuvliga svärdotter sedan mer än 17 år tillbaka. Vi har alltid kramat varandra i en ömsesidig uppskattning när vi träffats.
Inget konstigt med det.
Det är så vi är i vår familj.
Gap och skrik hör inte hemma hos familjen Rockbäck. En varm gemenskap prioriteras.
När september fortfarande bjöd på sommarvärme, möttes vi i den svalkande monsun som Evert Taube skrev så vackert om. För oss båda var det naturligt.
Vi glömde helt enkelt bort coronaviruset.
Och kramades!
”Nä, vad gjorde jag. Kramade dig,” sa Maria, höll ena handen för munnen och ryggade tillbaka.
”Nä, men se på...vad gjorde jag,” sa jag också och ryggade tillbaka.
Där stod vi båda andlösa.
Det var som om vi spottat på den heliga skriften. Bröt ett tabu som fått Anders Tegnell morra av vrede.
Skulle vi nu smitta ner varandra med covid-19?
Akutvård och respiratorer snurrade förbi i tankevärlden. Tiden gick och gick.
Visst fanns oron där. Det skall icke förnekas.
Sedan gick tiden till slutet: vi blev inte sjuka.
Vår stillsamma kram överlevde coronan.
I veckan har dessutom Maria på grund av sitt jobb testats negativt för covid-19, så det så.
Igår-lördag-möttes vi igen, men nu löd vi Anders Tegnell. Kramades med armbågarna.
Det gick det också, men var inte alls så mysigt.
Rena rama säkerhetslåset.
