Det är som de båda snabbtänkta begåvningarna är rädda för att, ”snart är vi själva där”. Finns då "gubbaljud" i verkligheten. Inte enbart i roliga skämt om åldrandets vedermödor? Den som bäst kan svara på frågan är jag själv.
Framför allt har jag skaffat mig en gedigen erfarenhet efter alla mina sjukhusvistelser som började i barndomen.
En gång i tiden blandades barn med gamla i sjuksalarna. Mitt första minne är från när jag var sju år.
Alla gamla män rapade, fes och harklade sig. Och spottade slem i en emaljerad potta. Vi barn blev paralyserade av skräck.
En vidrig upplevelse.
Det var då det.
Tänkte på detta, när jag blev vuxen och låg inlagd.
Samma procedur upprepades.
Äldre män rapade, fes och harklade sig.
Och spottade numera slem i en rondskål.
Det är väl alla dessa ljud med pustar samt läten som en spelande orre, Kristian Luuk och David Hellenius, menar?
Nu är jag själv där.
Långt före både Luuk och Hellenius.
Jag har nått åldern då man rapar, fiser, harklar sig och spottar ut slem i en pappersnäsduk hemma.
Heller har jag verkligen det?
Den som kan ge svar är hustrun som jag snart, mycket snart, levt tillsammans med i 50 år. ”Nja, säger hon. ”Du låter inte mer nu, än vad du alltid har gjort.”
Jaha, vad ska man svara på det?
Det känns inte som jag har alla rätt denna gången.
Kärringaljud.
Finns det?
Det är inte min sak att avgöra.
Kanske Luuk och Hellenius hjälper oss på traven.
