Annat var det förr i tiden.
I bästa fall några sekunder i Sportspegeln på söndagskvällen.
Det var allt.
Jag har följt MFF i vått och torrt sedan mitten av 1950-talet. De flesta matcherna hemma har jag varit på plats. Varit med om makalösa toppar, men också bedrövelse vid enstaka förluster. Då är det som jordens undergång.
Vid vinst fylls hela ens kropp av ofattbar glädje. Du blir till en Michelingubbe. Från tårna till hjässan. Det är en lyckans berusning som sitter i till nästa match.
Numera när jag följer matcherna från TV-soffan, har jag upptäckt en märklig effekt av en MFF-seger.
En vinst går inte längre på djupet. Fångar inte hela kroppen som när man är på plats på arenan.
Ens inälvor dansar inte hambo.
Det är ens yttre skal som tar emot glädjen.
Benrangel.
Det beror naturligtvis på stämningen.
Hemma i din stillsamma TV-soffa, kan du aldrig mobilisera fram samma stormande känslor. En eufori som när du är på plats i en galen arena med 20 000 människor som skriker och hoppar ut sin lycka över vinsten.
Det blir en intensiv upplevelse som måste upplevas. Går inte att förklara. Möjligen kan du hoppa runt i rummet, men det funkar sällan skapa lycka.
När MFF sensationellt slog Besiktas med 2-0, satt jag där och mös i mitt skal. Det räckte gott och väl.
För den här gången, vill säga.
