Hjärnhinneinflammation.
Utgången oviss.
Slutade oftast med döden på den tiden.
Då kom min moster Lilly och gav mig boken:
”Gossen som fick vad han ville”
Fick aldrig nog titta på elefanten, tigern, hästen och alla djuren. Identifierade mig med den ljushåriga lilla gossen på bokomslaget.
Kramade boken med hjärtats alla pulsslag. Bestämde mig i mitt eländiga tillstånd bli den där lila gossen som fick vad han ville:
jag ville ha mitt liv tillbaka. Överleva den hemska sjukdomen.
Så blev det också.
Tidigt i våras kramade jag åter boken med hjärtats alla pulsslag. Önskade mig en oslagbar sommar.
Vintern kall och bedrövlig. Jobbiga utflykter med el-skotern. Man sitter helt still. Orörlig. Förvandlas snabbt till en iskub i frysen. Det är inte som cykla eller promenera. Ingen ånga från mänsklig kropp finns att fånga.
Bara kyla.
Därför hoppades jag på årets sommar. Tror inte på skrock. Kramade ändå min bok om gossen som fick vad han ville.
Ni vet hur det slutade.
Det blev en sommar som aldrig ville ta slut.
Jag rörde mig med min el-skoter bland badande glada människor i Lomma. For vidare ut i samhället.
Njöt i tunna sommarkläder.
Alltid härlig sommarvärme.
Månad efter månad.
Mycket såg jag med egna ögon.
Andra tipsade mig.
Bloggen fylldes med närmare 100 blogginlägg. Om allt mellan himmel och jord. Jag skrev sommaren på mitt eget vis.
Sommaren 2018 skämde verkligen bort mig.
Jag tittar på det lilla ljushåriga gossen på bokomslaget.
Visst är det jag.
