I alla fall är det så i mitt fall. Det beror naturligtvis på att jag levt alldeles för länge sedan jag fyllde min första milstolpe, 10 år gammal.
Vissa speciella presenter sitter där emellertid för alltid.
Inte många.
Kanske bara en pryl. Om ens det.
Jag fick min första riktiga fotboll, när jag fyllde 8 år. Läder med snörning och blära. Det glömmer jag aldrig. Sov fram till jul med bollen i sängen.
Annars är det rätt tomt på minnesfronten med födelsedagspresenter. Såg därför Samuels födelsedag som en utmaning.
Därför letade jag upp den största slickepinnen som världen, i alla fall Lomma, skådat. Den vägde några kilo och kostade sina modiga hundralappar.
Allt för att barnbarnet Samuel aldrig någonsin skulle glömma bort när han fyllde 10 år. Det tog faktiskt sin tid innan han fattade att det gick och slicka på jätteklubban som smakade tutti-frutti.
Satt och tänkte på det när riksdagens nye talman, Andreas Norlèn, klubbade bort Stefan Löfven i förmiddags-tisdag-som Sveriges statsminister.
Samuel 10 år har faktiskt en mycket större klubba än den Andreas Norlèn 45 år svingade i plenisalen.
En något vriden koppling, kan tyckas, men så är både jag och Samuel barn. När man fyllt 70 år börjar man om från början igen.
Så det så.
Spar en slick till farfar, Samuel.
Stefan Löfven får slicka vidare på stubbar som Jimmie Åkessons tillverkat.
Hå-hå, ja, ja..
