Sa man.
Trodde man.
Trots det fanns det verkligen aktiva nazister i Sverige.
Deras verksamhet mörkades.
Det hade gått mer än 25 år sedan andra världskriget slutade. Nazisterna krossade för evigt. Trodde man.
Så var det alltså inte.
De levde i hemlighet i Sverige.
Tidningarna, radio och TV på den tiden underskattade kraften i rörelsen. Brydde sig inte ett skvatt.
Andra sidan visste ingen var de höll till eller vad de höll på med. Det var där jag kom in i bilden.
Mitt journalistiska väderkorn spårade en skarp nyhet. Genom diverse underliga vägar, hade jag lyckats ta reda på att ett stort hemligt nazistiskt möte skulle hållas på Orust, Bohuslän. Ledarna på den tiden var det äkta paret, Vera och Göran Oredsson.
De hade trätt fram i en herrtidning i början av 1970-talet och viftat med en hakkorsflagga. Erkände utan omsvept att deras stora idol var Adolf Hitler. Paret sågs mest som en kul krumelur.
Togs inte på allvar.
Något eller några år senare skulle det alltså hållas ett stort nazistiskt möte på fagra Orust, mest känd genom Evert Taubes vis konst.
Nu skulle det sjungas Horst Wessels-sången, hakkorsflaggor svaja för vinden samt medlemmar i strikta nazistiska uniformer.
Jag en ung orädd och ivrig journalist bestämde mig för nästla mig in på mötet. Vilken story det kunde bli.
En riktig stor nyhet.
Meddelade upphetsad chefen för tidningen mitt kommande scoop.
Tystnad i luren.
Sedan.
”Sånt skriver vi inte om. Det kan uppmuntra andra. Vilket kan vara farligt. Lägg ner, Rockbäck.”
Där satt jag med Svarte Petter.
Min stora nyhet skulle aldrig få bli en stor nyhet.
Projektet spolades.
Av rädsla.
Tänker ofta på det än i denna dag.
Speciellt i dag med tanke på vad som händer i Göteborg.
Om jag fått skriva om det där nazistiska mötet på Orust, kanske läget varit helt annorlunda 2017.
Om tidningarna, radio och TV varit mer på tårna för över 40 år sedan, hade förmodligen-bara förmodligen-inte ens Sverigedemokraterna funnits till.
Tänk som det kan bli.
Och sluta.
