Möjligen söt i allt elände.
Vad vet jag, för jag talade med den oförskämda sköterskan i telefon.
Nu, mitt Herrskap, får ni tredje delen i kampen om min raserade högra höft. Den korta versionen.
Jag har 70-års erfaren av svensk sjukvård.
När jag för några år sedan låg inlagt under flera veckor på ortopeden i Lund, hade jag ca 30 förvirrade läkare som jobbade med mitt då trasiga liv efter en olycka. Det var ingen kul upplevelse.
Fast jag är tacksam över att de räddade mitt liv.
När jag i går ringde dit för bli uppsatt på min läkares telefonlista, så han kunde ringa mig, blev det tvärstopp.
Något som varit en självklarhet under både 80-1990-talet, var 2017 helt omöjligt.
Sköterskan morrade.
Jag såg djävulen i huggtänder med gula kattögon fräsa åt mig.
”Det har gått ett år. Du är ute ur rullarna.”
Jag försökte med att jag varit patient på ortopeden i Lund i 32 år och ville endast få en remiss till röntgen.
”HA-begriper du inte. Det har gått ett år. Du är ute.”
Den arga damen som förhoppningsvis var söt, helt omöjlig.
”Gå till din vårdcentral”, väste hon så fradgan skvätte i örat på mig.
Klick och slut.
I dag var jag hos min förtjusande husläkare på Lomma Vårdcentral. Jag drog storyn för hennes. Hon gapade av pur förvåning.
Givetvis fixade hon en remiss för röntgen av min illa höft. Det blir i morgon-onsdag. Ellenbogen i Malmö.
Tack Jana.
Personalen på ortopeden i Lund skulle behöva charmkursen som SAS-Janne Carlsson blev berömd för en gång i tiden.
Det hade gjort susen.
Om inte annat så för patienten.
