Torsdags kväll.
Klockan är 22.30.
Jag inväntar dagens två avslutande finalerna i VM i friidrott. Då rasar min högra höft samman.
Det tar 20 minuters stor kamp och smärtor som exploderar som raketer i huvudet. Jag når sängen, två meter bort i rummet intill.
Hustrun har förflyttat min högra fot framåt.
En millimeter i taget.
Jag har nästan kramat sönder rullatorns handtag.
Svetten lackar.
Ambulansläge?
Visst.
Jag bestämmer i stället få bukt på mig själv. Vräker i mig den tuffaste smärtmedicinen människosläktet uppbringat.
Allting har sedan dess varit en fasa.
Därför ser ni endast mina fötter sticka upp på bilden.
I går när jag fyllde år, dök tre glada damer upp utanför mitt fönster och hurrade för det havererade födelsedagsbarnet.
Tack.
Fram till bättring.
Bloggen går på sparlåga.
Om ens det.
Lev väl, mina vänner.
