Johannes var busig och vandrade runt på skolorna i Malmö. Vi fick en bra kontakt. Han berättade öppet om sina problem hemma. Började röka tidigt, vilket jag tyckte var tufft. Johannes sågs inte med blida ögon av lärarna.
Även andra barn var rädda för Johannes. Det behövde de egentligen inte vara, för Johannes hade ett hjärta av guld.
Vi var båda födde 1946. Jag kände att Johannes hade stöd av mig. Jag var definitivt ingen buse, utan mer en lugn och trygg typ. Det trivdes Johannes med.
Så gick åren.
Johannes virvlade i väg i livet.
Blev manager för diverse popband i Malmö.
Sista gången vi sammanstrålade var i Kramers bar. Över en GT försökte vi komma underfund med livet.
Johannes problem just då var Scenskolan han skulle söka in på. Hans skånska dialekt satte käppar i hjulet. Han berättade hur han slet för få bort de skånska diftongerna. Något han uppenbarligen lyckades med.
Våra vägar skildes åt.
Johannes blev en berömd skådespelare.
Då blev jag stolt. Johannes trasslade till det för sig och hamnade i fängelset.
Då blev jag ledsen.
Missa inte Johannes Brost i kvällens Stjärnorna på slottet. Han har varit med om många intressanta saker i livet. Det har faktiskt jag också.
Det gick alltså väldigt bra till slut för oss båda.
Gott slut.
