Varje kväll sammanfattar SVT Sport det som hänt från Paralympics i ett kvällsmagasin med Yvette Hermundstad som programledare, samt en tidigare paralympiern som expert i studion. Det här är naturligtvis ett utmärkt tillfälle för SVT, att få lufta sina utsvultna sportmedarbetare.
Alla andra stora publiksporter har SVT tappat till andra kanaler.
De får ta hand om resten som ingen vill sända. Sportankaret, Jonas Karlsson, lämnade också SVT lagom till Paralympics började i Rio.
Jag har under veckan frågat runt bland mina vänner som normalt slukar det mesta av sporter som visas i TV.
De är inte handikappade.
Värt att tillägga.
Först en kort tystnad, sedan kommer svaret, om än tveksamt.
”Visst, de som tävlar är helt fantastiska, men jag tittar inte.”
”Varför tittar du inte?”
Ännu en tystnad.
Tankar.
Sedan. ”Ja, säg det. Men deltagarna är i alla fall helt fantastiska.”
Jag själv då som suttit i rullstol några år av mitt liv. Dras med en allvarlig neurologisk skada som sakta är på väg slå ut mina ben, framförallt fötterna. Dessutom är jag en sportnörd. Samma svar från mig.
”Visst, det är fantastiska prestationer, men jag tittar inte.”
Ändå kommer SVT säga sig vara nöjda över tittarsiffrorna när Paralympics avslutas natten till måndag.
Jag blir inte ens förvånad över rubriker som, ”Tittarsuccé för Paralympics”.
Hur går nu detta till?
Ja, säg det, men helt fantastiskt är det.
Det känns nästan som svära i kyrkan, när jag nu skrivit färdigt blogginlägget. Tämligen hissnande det också.
Fast enastående bra för hela handikapprörelsens är naturligtvis alla TV-sändningar. Tack, i alla fall, SVT.
Det glädjer mig mycket.
