Det började 1956. Jag var 10 år och upptäckte de olympiska sommarspelen i Melbourne, Australien, som gick mellan den 22 november till den 8 december. Jag blev fast i de olympiska ringarna i 60 år.
En brinnande kärlek.
Följde allt.
Läste allt.
Lyssnade på ångradion.
Såg allt som visades på TV.
Samlade på mig högvis med OS-böcker.
Tider och vinnare fastnade. Jag skulle kunna doktorerat i ämnet.
Då OS avgjorts i Asien eller USA, har det blivit många nattvak.
När OS gick i Soul i Sydkorea 1988 producerade jag ett OS-kåseri i Kvällsposten som skulle lämnas efter fem på morgonen.
Varje dag.
I fjorton dagar.
När OS gick i Peking 2008 startade jag en OS-BLOGG. Det gick så bra att tjusiga tidskrifter ville ha mina texter om olympiaden.
I år har min OS eld slocknat. Efter 60 år brinner inte kärleken längre. Mitt glödande intresse har tyvärr kroknat.
Jag kan egentligen inte förklara varför.
Säkert har jag omedvetet påverkats av dopingröran med ryssarna som jag tycker är beklämmande. Den har skadar den olympiska rörelsen dödligt.
Möjligen att mitt intresse för spelen tänder till igen när friidrotten börjar. Just nu känns det inte så.
Min OS-eld har slocknat. Kärleken utbränd.
Och jag saknar den något alldeles oerhört.
”Köp hem OS-bilagan,” hör jag mig tjoa till hustrun, innan det knäpper i dörren.
Någonstans i min sargade kropp finns det trots allt fortfarande kvar ett vilande intresse för spelen.
Kanske ändå?
Avrundar med en liten tävling.
Från vilket OS är nedanstående olympiska eld från?
