Det är ca 66 år sedan.
Snö och kallt.
Vinter.
Vi var glada ändå.
Min älskade kaffemoster lät alltid skrattet spegla sig i sitt leende.
Jag fick en tår i ögonvrån, när jag fann den illa medfarna bilden.
Min kaffemoster älskade mig, över allt annat. Mitt lilla jordklot bestod enbart av snälla människor.
Några år senare for min kaffemoster till Spanien. En unik och fantastisk utflykt på den tiden.
Hon kom hem brun som en pepparkaka. Skrattandes kramade vi varandra, både länge och väl. En främmande värme med okänd kryddoft slog emot mig.
Så gav hon mig ett par kastanjetter.
Ännu en stor sak på den tiden.
Jag har sedan dess aldrig kunnat släppa dessa kastanjetter. Flamenco musik blev något av min melodi.
I morse slog det mig: om jag skulle skriva en feel good bok med titeln, ”Min älskade kaffemosters kastanjetter”?
Fast då måste jag låta bloggen vila.
”Ja, för du måste först skriva en synopsis. Det är viktigt,” säger, Kusin-vitamin, Lennart Eriksson, i Holm utanför Halmstad till mig.
Låt mig sova på saken.
Titeln är i alla fall klar:
”Min älskade kaffemosters kastanjetter”.
Den känns så rätt i tiden.
Alltid en början.
