Mycket, mycket ledsen.
Orsaken är dagens allsvenska premiär på Swedbank Stadion mellan MFF-IFK Norrköping.
Det finns ytterst få höjdpunkter i livet som kan mäta sig med en allsvensk premiärmatch.
Min senaste premiär var 2014 den 30 mars mot nykomlingarna Falkenbergs FF. Några dagar senare råkade jag ut för en allvarlig olycka som höll på kosta mig livet.
Sedan dess har det inte blivit några fler MFF-matcher på Stadion. Jag har fått nöja mig med TV-soffan. Visserligen bra, men absolut inte på samma vis som verkligheten.
Våren 2014 var jag till och med så dålig, att jag knappt ens orkade LYSSA på ljudet från vissa TV-sända MFF-matcher.
Värdelöst.
Den allsvenska premiären 2015 fick jag skippa. Jag var långt ifrån där än.
I år har jag gjort stora framsteg. Nu så.
Jag har förberett mig under hela veckan.
En dag var jag och provgick med mina kryckkäppar sträckan från handikappsparkeringen till arenan.
Det funkade någorlunda för en krympling som jag.
Jag bestämde mig för att satsa.
Så här slutade det i morse.
Jag vaknade efter en god natts sömn.
Duschade.
Rakade mitt vackra ansikte.
Kändes fint.
På med den ljusblåa skjortan.
Testet.
Dukade fram frukost. Störtade vid hämtning av osten.
Tvärstopp.
Gick inte längre.
Knäckt av en ost från Holland.
Fick sätta mig ner på pigsoffan.
Kroppen skrek.
Helvete!
Där rök den allsvenska premiären sin kos.
Klarar man inte ens av duka fram frukosten, ska man inte gå på match. Går jag dit blir det en form av halvt självmord med kulvapen.
Jag ser matchen på TV.
Hemma.
Deppad är jag.
