Det gjorde den inte.
Det bara kändes så i nattens mörker.
Det blev bara trångt.
Kroppen skrek i tysthet.
Jag vet inte hur länge det höll på.
Sekunder kändes som minuter.
Minuter kändes som timmar.
Timmar som dagar.
Det fanns ingen ordning kvar på natten. Endast vånda.
I dag är jag därför enormt trött. Orkar inte med bloggen.
Pinade mig upp och skrev ner en God Morgon i Stugan på Facebook. Det var allt. Fick bli vad det nu blev.
Orkar inte tänka.
Orkar däremot leva.
Hur mycket som helst.
Barnbarn på ingång. Bästa medicinen.
För första gången har jag fått kasta in handduken över allt bloggande. Fast bara för en kort stund.
Jag har trots allt skrivit ner detta.
Utan att somna.
