Jag vet inte hur många
gånger jag sett Lars Molins underbara lilla film om,
Potatishandlaren. Den är i all sin enkelhet ett oslagbart konstverk.
Mitt-i-prick skildrar Molin helt vardagliga människor i ett Sverige
som numera tunnats ut. Landsbygdens folk i ett mustigt galleri som
jag är bekväm med.
Känner väl igen typerna.
När jag for omkring
i landet som journalist, hamnade jag ofta i ett kök med knarriga
pinnstolar, vedspis och doften av kokkaffe som skapade själva
essensen av hemtrevnad.
Jag hade ovanligt lätt få kontakt med
böndernas folk i Dalslandsskogarna. Därför kan jag identifiera
mig med Rolf Lassgårds mästerliga roll som potatishandlaren Sture.
Min far var för övrigt också potatishandlare, så det så.
Ingvar
Hirdwall som nyligen gick bort briljerar som bonden Johansson. Hans
dotter Märta(Eva Gröndahl) i medelåldern fick sitt livs upplevelse
i soffan tillsammans med potatishandlaren. Det bar sig inte bättre
än att soffan brakade samman. Märta blev med barn.
Sture pappa, gift och 400 tunnland rikare. Den kluriga bonden Johansson
glad i hågen och bjöd friskt på hembränt.
Det där sista känner
jag väl igen efter mina stopp i landet. Däremot höll alltid
soffan.
Jo, jag blev också gift med en bonnatös. Det var väl ett
genuint slut på en fantastisk film. (Potatishandlaren kan ses på
SVT play)
.JPG)
.JPG)