.jpg)
Egentligen ska det vara
helt omöjligt. Jag sträcker ut måttbandet till 62 cm på bilden
här ovanför. Det är längden på operationssnittet efter min
dramatiska canceroperation för 25 år sedan.
På Lunds
Universitetssjukhus hade man aldrig tidigare sett ett sådant långt
operationsärr. Sköterskorna mätte snittet flera gånger. Larm gick till andra avdelningar. Mer sjukvårdspersonal kom in i mitt rum och mätta-62 cm!
Förvåningen stor.
Det kostade mig i vilket fall som helst höger njure.
Ja, så klövs jag som sagt var på
mitten.
”Jag fick tyvärr skära mer än jag räknat med. Det var
nödvändigt för du skulle överleva,” sa kirurgen till mig efter
operationen som tog tio timmar.
Dagarna efter operationen var tuffa.
Minns som jag svävade ut i den oändliga rymden som aldrig hade
något slut. Jag virvlade runt i ett evigt mörker med skarpa
ljuspunkter i fjärran. Proppfull med morfin i både sprutor och
dropp bjöds jag på en nära-döden-upplevelse.
På fjärde dagen
drogs morfindosen ner. Jag klippte med ögonen som en fyra veckor
gammal baby och fångade dagsljusets livgivande funktion.
Nu krävdes
kraftsamling i form av dynamitdroppar: 10 000 kronor påsen. Smaken
av stekt fläsk tydlig. Något jag aldrig glömmer.
Jag överlevde.
Mot alla odds.
Slog tillbaka döden.
Jag läste av hurraropen i familjens ögon. Det
här inträffade för 25 år sedan.
Något av jubileum i år.
Njurcancer har normalt en hög dödlighet. Jag hade ofattbar tur.
Tumören inte trängt igenom njurväggen eller vandrat ner i
urinblåsan.
Fast jag skryter gärna om operationssnittet på 62 cm.
Jag klövs på mitten, men överlevde även det.
Två vinster på ett
försök.
Slå det, den som kan.
Glad Påsk, för övrigt.
.jpg)