.JPG)
Här sitter jag som en annan herr Dressmann. Uppklädd från topp till tå. Jag drar så många XL som du kan räkna till. Inget märkvärdigt med det.
Vi är många herr Dressmann med förhållandevis billiga kläder för storvuxna män från det norska företaget. Då råkade hustrun se lappen vid skjortkragen.
Tillverkade i Bangladesh.
Tusentals mil från Lomma.
Min fantasi började genast skena som en vildhäst i Montana. Nyfikenheten blev för stor.
Bangladeshiska kvinnor är kända för att vara mycket feminina och eleganta.
Exotiskt vackra.
Jag ville veta mer. Det måste nämligen vara en kvinnlig skönhet som sytt mina kläder.
Jag grävde fram följande om textilindustrin i Bangladesh som sysselsätter några miljoner kvinnor.
Dessa arma kvinnor arbetar 14-16 timmar om dagen sju dagar i veckan. Vissa slutar klockan 03.00, för gå på nästa arbetspass redan klockan 07.30. Utöver detta möter arbetarna osäkra, trånga och farliga förhållanden som ofta leder till arbetsskador och fabriksbränder, läser jag vidare.
Låter inget vidare, måste jag medge.
Lönen är inte heller något att skryta med, ca 1000 kr i månaden. I bästa fall tillverkas 28 skjortor vid varje pass. Det ger en tillverkningskostnad på 1 krona 27 öre för varje skjorta. I bästa fall, är åter kanske bäst tillägga.
Så där sitter jag med skjortor för några korvören. Dressmann tar i sin tur några hundralappar per skjorta. Det var inte roligt längre.
Vad gör man?
Går till Nisses Herrmode och får lägga ut minst en tusenlapp för en skjorta?
Det gör man inte.
Det är så det fungerar.
Stackars kvinnor.
Några tusen mil bort från Lomma.
Jag kramar mina skjortor extra länge. Det är allt jag kan göra. Ja, så skriva detta, förstås.
Alltid något.
.jpg)
.jpg)