Jag har bevakat olympiaden på mitt lilla vis.
Från tv-soffan i Lomma.
Första parkett.
Säkert har det blivit över 100 timmar med både glädje och sorg. Otaliga kaffemuggar.
Det har varit ett evigt pusslande med tider och kanaler: från femman till nian och streama Discovery Plus.
Aldrig någon ro.
Ett evigt stressande under två olympiaveckor. (texten fortsätter efter bilden)
Till mina blogginlägg har jag helst velat använda egna bilder, skjutna från TV-soffan med mobilen.
Kvalitén blivit därefter.
Min bästa bild trots det, ser ni här ovanför. Den svenska skippern, Anna Hasselborg, lägger den sista stenen mellan ben och kvastskaft. Otroligt nog blir den perfekt. Trots att hennes huvud verkar hänga i luften.
Trångt om saligheten.
Brons till damerna i curling.
Men så är också Anna småbarnsmamma och världsstjärna i sitt gebit. (texten fortsätter efter bilden)
Ett sorgebarn har varit Frida Karlsson. Bilden här ovanför efter en av krascherna säger allt. Det gjorde ont och ta bilden från TV-soffan.
En svensk skidstjärna som skulle ge den norska superstjärnan, Therese Johaug, en oförglömlig match.
Ni vet hur det gick.
Åt helvete.
Vi alla led med Fridas kollaps.
Därför känns det extra skönt med Nils van der Poel. Skridskostjärnan som tog guld i både 5000 som 10 000 meter. Jag fick med både honom och den svenska flaggan.
Mobilen i toppform.
Lök på laxen, kallas det också för.
Tack för mig.
FOTNOT. Det är vännen Bodillan som skapat vinjettbilden av mig. Tack för den.
