Där tar ni fel.
Efter farit runt som en jävla idiot och delat ut klappar till höger och vänster till dyngraka gubbar, sura kärringar samt bortskämda ungar som hela tiden försöker dra av mig skägget, blir jag torsk på julen.
En gång kom jag mitt i lutfisken.
En annan gång klev jag rakt in i Kalle Anka.
Sicket liv det blev.
”Tomten kommer,” skrek barnen av lycka.
”Kommer du nu? Mitt i Kalle Anka. Årets bästa TV-program. Jag sa ju åt dig, först efter fem-tiden, kan du komma, ” fräste en man som doftade av sill, skinka och brännvin. En stor fet fläck satt också som stoppljus på julslipsen.
”Jamen...”
”Jamen och jamen. Gunnar! Tomtehelvetet kommer nu. Mitt i Kalle Anka. Det var då en jävla tomte.”
”Far svär åt tomten”, tjoade ungarna som tröttnat på Kalle Anka redan innan programmet börjat.
”Nej, jag svär inte.”
Far försökte rädda vad som räddas kunde.
”Det gjorde du visst det. Far svor åt tomten,” tjoade ungarna för glatta livet.
”Ja, det gjorde min Herre. Svor åt tomten, ” sa tomten och fick något i blicken som endast ledsna tomtar kan få.
”Nu får vi allt ta och lugna ner oss. Visserligen är det mitt i Kalle Anka. Men man kan tro att Kalles tomteparad klev rakt ut ur TV-skrället, in till oss. Det är bara så underbart. En riktig Kalle Anka-tomte”
Kvinnfolk är det ordning och reda med. Bättre fredsmäklare finns inte på denna jord. Bara ordet Kalle Anka-tomte fick alla att stanna upp.
”Seså, nu tar tomten lite glögg. Det kan behövas efter den långa resan,” fyllde mor i huset på med.
Jodå, det blev glögg samt något som Gunnar kallade för åka jultåg som fick fart på andedräkten.
Allting ordnade sig till det bästa.
Alla blev glada.
Det var bara Gunnar som spårade ur och ville leka stins med käresta.
Själv tog jag tåget hem till Sösdala.
Tror jag.
