I över ett års tid har vi alla krigat mot coronan. Farfar rangordnades som en figur i absoluta riskzonen med minst fyra sjukdomar som stack ut. Var och en så pass allvarliga, att det räckt med råge skicka farfar till sjukhuset vid smitta.
Det blev sträng isolering i hemmet.
Sprita-och tvätta händerna.
Hermetiskt tillsluten ytterdörr.
Inget umgänge med övriga i familjen eller vänner. Möjligen en kort stund i sommarens blomstrande täppa med skrikavstånd. Hela hösten, julen fram till nu, ett liv bakom en järnridå.
Farfar och farmor har så här långt klarat sig utmärkt.
Då slår covid-19 till mot vår Lommafamilj: mamma, pappa och tre barnbarn i åldersspannet 7-17 år däckade med feber, hosta och gigantiskt trötthet.
Influensakänsla.
Glömmer aldrig telefonrapporterna för mer än en vecka sedan, om hur en efter en fälldes som käglor. Testerna visade på covid-19.
Vad händer?
Det är vi åldringar som ska bli sjuka?
Där sitter vi bakom järnridån och fattar ingenting.
Rädsla och skräck.
Vi kan absolut inte göra någonting.
Det värsta tänkbara: att inte kunna åka hem till vår utslagna familj och hjälpa till. En känsla som aldrig kommer glömmas bort.
Hålla avstånd på 2 kilometer är ett helvete.
Jag lovar.
Det blev som en svart obehaglig punkt borrat sig in i hjärterötterna.
Sällan känt oss så handlingsförlamade.
En tung vandring in i oändligheten utan något givet mål. Därför blev dagens rapport som en förlossning.
Familjen har ridit ut den värsta stormen. Sägs i våra skakiga telefonrapporter/sms vara på väg tillbaka. Även om smak och lukt saknas på sina håll.
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol som Evert Taube sjöng en gång i Sjösala vals.
Livet, kära vänner
Fast den där svarta punkten får vi nog bära med oss fram till midsommar. Om det räcker med tanke på den gigantiska vaccinröran.
