Den lilla gossen på bilden med charmig pottfrisyr är 8 år gammal.
Utan vaccin hade gossen varit död idag.
Den lilla gossen är jag.
På bilden ännu så länge frisk som en nötkärna.
Snart nog drabbades jag av hjärnhinneinflammation. Blev dödligt sjuk och hamnade på infektionskliniken på Malmö Allmänna Sjukhus.
Blev inlagd på enskilt rum. På den tiden fick föräldrarna endast hälsa på dagtid mellan kl. 14.00-15.00.
Min minnesbild av sjukdomen fortfarande skrivit i dimma. Ingen visste hur det skulle sluta.
Min mamma informerades av läkarna:
”Pojken är dödligt sjuk. Vi kan inte ge några garantier. Vi hoppas på vaccinet ska rädda pojkens liv.”
Vaccinet var penicillin.
Ett förhållandevis nytt vaccin inom den svenska sjukvården i början av 1950-talet. Jag fick två till tre välfyllda sprutor om dagen.
Dåtidens sprutor var inte som dagens, med en smidig tunn nål som knappt känns när det sticker till. På den tiden var nålen betydligt tjockare.
Jag grät av skräck varje gång sjuksköterskan kom med sprutan. Där är min minnesbild tydlig: det gjorde förbannat ont. Fast jag var nog mest rädd.
Någon valmöjlighet gavs inte. Vaccinbehandlingen en självklarhet som hoppades rädda mitt liv.
Det gick vägen.
Efter någon månad kunde jag skrivas ut.
Friskförklarad.
Vaccinet penicillin räddade mitt liv. Det är jag glad för idag, snart 70 år senare.
Jag skriver detta på grund av att vaccin mot covid-19 är på gång.
Det är bra.
Mycket bra, till och med.
Däremot finns det obegripligt nog medborgare som är motståndare till vaccin.
Väljer risken bli dödligt sjuka, istället för vaccineras. Ibland blir man inte riktigt klok på människosläktet.
Snacka om korkad debatt.
