I åratal har jag tyckt, att damhandbollen behandlas styvmoderligt av media. Damfotbollen får jämt och ständigt stora tjusiga uppslag i våra tidningar, samt en oförtjänt satsning i TV. Damhandbollen behandlas som en fattig kusin från landet.
I bästa fall får man tränga in sig i ett hörn.
Damfotbollen är nämligen en helig ko.
Det är högst egendomligt.
Faktiskt är att damhandboll på elitnivå är avsevärt roligare att titta på än Pia Sundhages landslag: här finns fart och teknik, kombinerat med finesser i absolut högsta fart som kan matcha herrarna ut i fingerspetsarna.
För inte tala om skotten som avlossas.
Det smäller ut alla lägen.
Tufft så det förslår, är det också.
Stenhårda satsningar.
Precis som männens handboll.
Inget gnäll.
Bara en sådan sak.
Damfotbollen har visserligen gått framåt de sista tio åren, men är ännu inte där. Nej, långt ifrån, faktiskt.
Damhandbollens fart och teknik finns inte alls i damfotbollen. I alla fall inte på landslagsnivå. Det är den jag jämför med.
I morgon en svår match mot Nederländerna. Kolliderar med Real Madrid-MFF. Det blir till att spela in handbollsdamerna.
Inget slår ut Malmö FF.
Jo, Real Madrid...
