Vi huliganer har genom alla tider stått packade som sillar på läktaren. Där har vi tagit ut vår frustration över liret på plan, fjollor till spelare, enögda domare, korkade vaktmästare, slöa bollkallar, korvgubben, blinda linjemän, myglande motståndare, fel domslut (ofta, väldigt ofta), bengaler som ger hosta och fan och hans moster.
Vi skriker oss blåa i ansiktet. Rösten spricker som en överstekt "korvajävel". Viftar med töntiga plakat. Vackra flaggspel.
Rösten tackar för sig.
Till nästa hemmamatch.
Nu sitter vi där.
I en annan tid.
I TV-soffan eller på en sportbar med en ljummen pilsner.
Själv sitter jag i TV-soffan.
Covid-19 har publikmässigt knäckt årets allsvenska. Tror inte det bli några matcher i år med publik på plats.
Sorry.
Vi får huligana hemma i TV-soffan.
Det går alldeles utmärkt.
Vi skriker och beter oss precis som förr i tiden. På den tiden vi var publik på de allsvenska fotbollsmatcherna.
Däremot slipper vi bengaler.
Inte kul alls med röken, när man sitter i karantän som 70-plussare.
Inga knallskott.
Skit samma.
70-plussarnas hörsel är redan på väg stänga ner.
En annan sak är att efter slutsignalen ringer vi varandra, s k huligansamtal, för analys av matchen.
Då går vi igång igen för fulla segel.
Om det blivit förlust bryter det ut gap och skrik i luren.
Allting är åt helvete.
Ingen jävel kan spela fotboll: tränaren kass, sportchefen kass, ledningen kass och spelarna är som små bortskämda barn.
Kassa jävlar.
Det räcker faktiskt med oavgjort, för åskan ska slå ner.
Ja, vi huliganer i TV-soffan är ett känsligt släkte.
I kväll ska mitt lag, Malmö FF spöa Hammarby IF.
Fattas bara annat.
Självklart.
Annars slår åskan ner med full kraft .
Det är hårda bud huligana i TV-soffan.
