Nio dagar senare slog Målilla till med 38 grader. Fortfarande svenskt rekord (Wiki). Klimatförändringar fanns inte på kartan.
Inte Miljöpartiet heller.
Midsommaren 1947 har jag för övrigt inget minne av alls.
Det är inget konstigt med det.
Först den 11 augusti samma år fyllde jag nämligen 1 år (tut-tut). Förmodligen hoppade pappa groda med ett litet munspel i munnen, samtidigt som han körde barnvagnen runt majstången. Det är mycket möjligt att det är sant.
Jag minns inte ens att jag låg i barnvagnen.
Vad begär ni?
Nästa minne av en midsommarafton är även det ett minne blott. Jag var och campade i Falsterbo med Leif Georg och Swidde.
Sedan minns ingen av oss mycket mer.
Så kan det bli om man premiärdricker Star gin i tidiga tonåren.
Roligt hade vi.
Det minns jag.
Sa någon.
Året efteråt upprepades proceduren i Furuviksparken, söder om Gävle. Fast nu var det en halv böj som Cornelius uttryckte det.
Åter uppstod minnesförlust.
Även denna gång var det buskul.
Det sa i alla fall Britt-Lena.
Sedan var det tid igen med camping i Falsterbo.
Mats kröp omkring bland sanddynorna och råmade som en kronhjort. Dans kring majstången på vårt lilla vis.
Möjligen spelar minnet mig ett spratt.
Vad begär ni efter snart 60 år?
Nu är jag i den åldern, då man inte ska minnas något alls. Möjligen röra samman år, dagar, timmar, sekunder med 73 midsomrar. Dessutom sitter man numera i karantän. I riskzonen med ett lapptäcke av sjukdomar. Det som var så roligt förr, är nu utbytt till ett glas vatten samt ett apotek som sköljs ner morgon och kväll.
Försök bli rolig på den kuren, om du kan.
Det närmaste jag kommer är Rutiga Gubben som majstång i Täppan. Inte ens barnbarnet, Liv 7 år, tycker det är kul.
Hon sätter sig i fåtöljen och läser en bok.
Upp och ner eller ner och upp.
Trevlig midsommar.
We meet again, som Vera Lynn sjöng.
Vera, 103 år, dog för övrigt i veckan.
Det minns jag.
