Jag kan berätta om hur det egentligen gick till.
Det var ett rysligt ståhej i byn.
Skolbarnen viftade med den svenska flaggan.
Gammelmor grät.
Hela samhället på benen.
Med blommor.
Det tutades i luren.
Kungasången.
Lokalpolitikerna klädda till tänderna.
Männen i söndagskostymen med doft av rakvatten.
Kvinnorna inbäddade i parfym, iförda sommarsvala klänningar.
Spända och högtidliga miner.
Krystade tal hölls.
Kungen och Silvia önskade kommunen lycka till i framtiden.
Så till den stora begivenheten.
Kungaparet skrev sina namn i nybakat Lommategel.
Tegelbitarna murades in ovanför minnesskylten längst ut på den väldiga rampen mot Öresund. Det var då det.
Redan 2009 skrev jag på bloggen om hur de berömda autograferna höll på vittra bort. Jag röt. Något borde göras.
Inget gjordes.
Några år senare var namnteckningarna ett minne blott. Bara en plåtbit kvar.
Det var bara det jag kom och tänka på när jag såg bilden i Sydsvenskan.
Inget mer än så.
Jag var i alla fall med, när det skrevs historia.
En Lommahistoria som blåste bort.
Hipp som happ.
