Johan Hakelius tar oss med flera hundra år tillbaka i tiden som mest speglar engelsmännens sätt att vara eller inte vara.
Mycket galenskap.
Illustrationen förnämlig: en kryddstark flaska HP-sås med söt röksmak. Tillverkas i Birmingham.
En gång i tiden fick jag jobb på stadens sjukhus som vårdare.
Orsaken enkel.
Vi har fått mycket skoj från detta land. Allt från The Beatles, Churchill, Monty Python till William Shakespeare samt mycket mer därtill som gett bestående avtryck. Inte minst fotbollen. För inte tala om publivet som jag lärde mig älska för 50 år sedan.
Ja, så då röran med Brexit som ytterst få, begriper sig på.
Den älskar vi inte alls.
Johan Hakelius lyckas väl si-så-där, med att släppa slutdevisen. Fast intressant läsning är det allt.
Det värsta är att EU behöver mer britterna, än vad britterna behöver EU. Heller det kanske är tvärtom.
Vem vet?
Bäst är när Hakelius citerar journalisten, A A Gill som skrev så här:
”Det som tycks massivt engelskt är, faktiskt, ilska. Kollektivt och individuellt är engelsmännens arga över något. Den hopsnörda munnen och de muttrade kraftuttrycken, den ursinniga blicken och rynkande pannan är Englands folkdräkt.”
Hur gick det då med det där jobbet i HP-såsen hemstad Birmingham?
Jag hoppade av.
Lika så bra det.
Annars kanske ni inte fått läsa denna texten.
Engelsk folkdräkt? Ja, inte som bilden här nedanför, i alla fall, men kunde gott vara det. För hur skulle det annars se ut?
