När det sedan sattes upp nya skyltar om avstängning av vägen även den 4 december, för nya filmscener, väcktes min nyfikenhet.
Den 4 december sken solen. Några grader plus. Västan från Öresund låg på med starka 15 m/sek. Om inte mer.
Jag klädde mig varmt.
Det kunde behövas.
För sitta still i mer än en mil i en el-scooter med topphastigheten 10 km/tim kräver något av rätta virket.
I den tuffa vinden.
Visserligen var vägen avstängd. Jag satsade på ta mig fram till filminspelningen via gång-och cykelvägen. Körde utefter ett hav i uppror.
Det funkade. Bättre än jag trodde. Storyn alltså. Fick material till ett blogginlägg om Carmas utsatta situation.
Däremot slutade jag funka.
Den hårda tuffa vinden blåste rakt igenom alla klädlager. När jag kom hem var inte bara kulpåsen blåfrusen, utan hela jag. Hustrun fick lirka loss mig från el-scootern. Jävlar vad jag frös. Det var ingen måtta på det. Nej, denna 72-åring har inget hårt virke kvar. Det är bara till att erkänna det.
Senast jag upplevde en liknande köldchock var som ungdom i det sena 1950-talet. Malmö FF:s hockeymatcher på ”månskensrinken”, Södra Isbanan i Malmö.
Dåtidens varma kläder var inte mycket att skriva hem om. Gummistövlar med raggsockor. Fötterna var som isklumpar när man kom hem.
Hoppas Kerstin är nöjd med mitt svar.
Jag tror jag tar mig ännu en kopp varm choklad.
