Ut från kuvertet föll två små radonmätare. Jag vägde tingesten i min hand. Mätning av radon i inomhusluft, löd rubriken till texten som medföljde. Mätningen är ett myndighetskrav, fortsatte texten.
Ord och inga visor.
Inget kärleksbrev precis.
Jag som varit med förr. Kom och tänka på det första radonlarmet mitten av 1970-talet. Det blev ett ballyhoo utan dess like.
Rapport fylldes kväll efter kväll med radioaktivt radon-inslag i våra bostäder.
Debatter.
Skräckslagna insändare.
Ska vi dö nu, minns jag att vi svenskar kved högt.
Jag skrev själv om faran i GT.
Sedan ebbade plötsligt allt ut.
Och dog.
Tvärt.
Lika hastigt som det blossat upp.
Vi alla överlevde i alla fall.
Efter det, har det varit vanligt förekommande med ett radonlarm vart tionde år, på ett ungefär. Aldrig sedan larmet för över 40 år sedan, har myndigheterna brytt sig om mäta radonmängden i våra bostäder.
Nu kom det.
Det skulle ta mer än 40 år.
Så nu ska radonmätarna hänga i varsin taklampa i sovrummet och vardagsrummet under några månader.
En nyhet om radioaktivt ädelgas i vår bostad som kom från min brevlåda.
Rapport bryr sig inte ens.
Tänk som det kan gå.
Vi överlever nog denna gången också.
