Bloggens utveckling är som en sockerbit-från noll till miljontals besökare. Det är för en bloggare ofattbara siffror.
Respekt.
Många av de över 4000 blogginläggen har lockat stora skaror människor från hela världen. Mycket av det jag publicerat kommer jag naturligtvis inte ihåg. Det är en omöjlighet. Självklart finns det sådant som sticker ut. Historier som tagit mig många nätter, dagar veckor, månader, att gräva fram.
En sådan var resväskan jag fotograferade vid mitt besök i Auschwitz-se översta bilden här nedanför. Ett viktigt dokument när nazisterna åter rör sig i vår värld. Historien om det lilla barnet och resväskan kniper.
En annan är en dramatiska historien om när det svenska handelsfartyget, Veronica, sänktes av en tysk torped under andra världskriget. Jag publicerade listan med de omkomna sjömännen. En rörd Anna Levin hörde av sig.
Jag hade löst mysteriet med hennes morfars okända öde-se bilden under resväskan till höger, här nedanför.
Numera är den förtjusande Anna och jag vänner på Facebook.
Gåtan med den vandrande vålnaden, fakiren Kjell Swing-bilden längst ner till vänster-tog tid. Den historien grävde jag upp först av alla. Några år höll jag säkert på. Märkligt nog rullar Kjell Swing vidare än i denna dag.
Numera lägger jag inte ner svett och möda, för ett blogginlägg. Jag börjar bli gammal. Vill helst fånga upp snabba stories i Lomma.
Ja, från Lomma har det blivit mängder med blogginlägg.
Om allt mellan himmel och jord, men så är också min blogg en gammal fin diversehandel. Lomma är också min hemmaplan.
Jag gillar mina medmänniskor väldigt mycket. Utan er finns det ingen Calle Rockbäcks BLOGG.
Tack för att ni finns.
