Plötslig låg en liten bit av hösten på hallens dörrmatta. Ett litet oskyldigt löv. Alldeles ensam i den stora förvirrade världen. Förskjuten från den väldiga lönnen som förbereder sig för vintern genom släppa sin lövkrona.
Först blir löven färgglada. Precis som det ska bli skönt få slippa försörja den otacksamma lönnen.
De glada löven sprider förnöjsamma leende bland oss människor.
”Hösten är sååå vacker”, säger vi då, medan löven snart nog skingras för vinden.
Till slut antar löven en allt mer rostfärgad ton. Flera nyanser av brunt. Förmultnar och blir till mylla.
Men innan hädanfärden tittade det lilla lövet in till oss.
”Goddag och välkommen”, sa jag (ja, vad säger man till ett litet löv).
Vad hände sedan?
Jag öppnade dörren och kastade ut lövet.
Jag fick ångest över mitt tilltag.
Stackars lilla löv.
Förlåt.
