Spanar du dig omkring upptäcker du ingenting. Spanar du däremot in tidningarna, TV och radio, upptäcker du en enda sak som finns kvar:
Svenska Akademien.
Här frodas dammet sedan konungen Gustav III instiftade Akademien 1786.
På den tiden hade vanligt folk som du och jag, knappt mat för dagen.
Rena helvetet var många gånger bättre.
I nättidningen Svensk Historia citerar jag:
”Var efterlystes brottslingar förr?
I kyrkan!
Var fick man reda på att äkta män övergivit sina hustrur?
I kyrkan!
Hur annonserades kommande auktioner?
I kyrkan!
Var tillkännagavs nya lagar och förordningar?
Hur fick människor besked om var viktiga möten skulle äga rum?
Hur visste man att landet var i krig och vad som hände under kriser av olika slag? Naturligtvis var det i kyrkan.
Den var länge allmogens självklara plats för nyhetsförmedling.”
Kyrkan var alltså dåtidens Facebook. Prästen fostrade menigheten med svavelosande predikningar.
I dag vill Opinion Live i TV fostra oss.
Vid min spaning ser jag att allt gammalt från 1700-talet finns på museum.
Eller så värderas resterna på Antikrundan: mest ljusstakar, en och annan spegel och en rutten byrå från Dalarna.
1700-talet finns alltså endast kvar som Svenska Akademien. Låt då dessa trötta gamla gubbar och gummor få leva kvar i dammet. Eventuellt kåta kulturprofiler får gå på export till Red Light District i Amsterdam, så är man av med det problemet.
Jag tycker inte man skulle ställt in årets Nobelpris i litteratur. Det borde gå postumt till Fredrika Bremer (1801-1865).
En ikon för jämställdhet mellan män och kvinnor.
Valet självklart.
Denna dammiga dam finns för övrigt redan med i Akademiens klassikerserie, så det så. Dessutom ett val som är tusen gånger bättre än Bob Dylan.
Bra spaningsväder i dag.
Solen skiner över Lomma.
