Allt har förkastats.
Helt enkelt inte bra eller tokigt nog.
Då löste Boel det när hon stod huvudstupa med vårpyssel i rabatten.
”Gråben och Hjulben”, kom det.
”Pip-pip,” fyllde hon på med.
Imiterade skoterns gälla tuta.
Ett nog så irriterande pip ljud.
Klockrent.
Fast jag tänkte på mig själv: gråhårig och ben som slutat hjula, om Herrskapet förstår vad jag menar.
Det hör också till saken att detta galna tecknade par är mina favoriter. Prärievargen (Gråben) vars enda uppgift här i livet, är fånga och äta upp tuppgöken (Hjulben) som med sina långa ben springer fortare än tåget.
Det slutar alltid med krasch-bom-bang för prärievargen.
Något att verkligen skratta åt: från barn till grand old man. Svårare än så var det alltså inte. Där var Boel snabbare än ogräset i rabatten.
Jag tankar också min el i hallen.
Något Miljöpartiet är glada över.
Du får mindre gränsvärden av kväveoxider i hallen, som Gustav Fridolin skulle uttryckt saken. Pip-pip och hjul på er.
