Stora.
Otympliga för små barn att hantera. Våra händer räckte aldrig till. Det gick inte greppa paketet som man ville.
Vuxenvärlden ojade sig också.
Dåtidens skafferi placerat mot en yttervägg för kylans skull, för kort i rocken. Paketet fick klämmas in bland Gevalia-och kakburkar av plåt.
Det var inte enbart majsflingorna som gällde.
Vi barn skakade av upphetsning åt den lilla gubben, hästen, lejonet eller vad det nu var av hårdplast, eller vad skojset var gjort av, som låg i paketet. I bästa fall fick man till slut delar till en djurpark.
För inte tala om baksidan.
Clownansiktet.
Klipp efter den streckade linjen, gör hål i varje sida, sätt i ett band. Vips så hade man en clownmask.
”Eller en apa,” säger plötsligt hustrun, men så är hon också en lantlolla.
Åren går.
Mer än 60 år senare stirrar jag åter ner i cornflakes paketet. Mina händer har vuxet. Det har tydligen även paketet. Fortfarande otympligt stort.
Trots mina avsevärt större händer.
Konstig är världen.
Ingen plastbit. Bara tröttsamma majsflingor i paketet.
Besvikelsen anfaller mig.
Baksidan då?
Ingen clownmask (ja, eller apa, då) att klippa ut. I stället 50 procent på en biljett till ett nöjesfält ute i Europa.
Gud så trist.
Nöjesfälten kördes igenom när barnen var små.
Vilken 70-åring orkar med nöjesfält idag?
Knappast någon.
Jag längtar efter en clownmask att få klippa ut (ja, eller en apa då, bäst för husfridens skull). Det var sannerligen bättre förr.
I alla fall med cornflakes paketen.
Låtom oss bedja om bättre tider.
Amen.
