För två år sedan vällde flyktingarna in i landet. Den gången grät vi tårar åt alla överlastade gummibåtar.
Vissa förliste.
Många drunknade.
Då grät vi ännu mer.
Sedan började den långa marschen genom Europa. Allting var förfärligt. Väldigt många kom till Sverige.
Kaos rådde.
Vårt system för ta emot flyktingar brakade till slut samman. Det var då som politikerna stängde de murar som aldrig någonsin skulle stängas.
Flyktingfamiljer spreds ut över hela Svea Rike. Många placerades i skrangliga hus i ödemarken.
Vad hände sedan?
I papperstidningen fick jag delvis ett svar.
Den sociala förvaltningen i Töreboda kommun slår larm. Alldeles för många barn i de utplacerade flyktingfamiljerna far illa. Far som ska vara så rar och mor som ror, förbjuder sina barn allt det som svenska barn njuter av: friheten.
Det innebär stryk, får inte klä sig som man vill, umgås med vem som helst, göra mycket av det som är naturligt för svenska barn m m (hedersförtryck).
Helt enkelt vara som vanliga svenska barn.
Kulturkrocken kom som ett brev på posten.
Far som är så rar och mor som ror, stänger in sina barn. Socialförvaltningen i Töreboda larmar. Man har helt enkelt fått flytta barn från sina familjer. Drastiska åtgärder. Tvingas gömma undan barnen i andra familjer.
Socialförvaltningarna i andra kommuner hänger på. Det är samma problem lite var stans i landet.
”Vi måste ha utbildning. Vi klarar inte av det här,” skriar socialsekreterarna som varken vet ut eller in.
Far är inte alltid så rar. Mor ror som fan själv.
Fars Dag i styv kuling.
Den 27 maj 2018 är det Mors Dag.
FOTNOT. Ser också att Agenda i kväll tar upp kommunernas larm om ökat hedersförtryck. Se det!
