Jag har också tre hjärtan som snurrar runt mig.
Precis som Jan Långben har.
Två av lycka.
Det tredje hjärtat: yrsel, omplåstrad och på kryckor.
Far som ett expresståg genom min kropp.
Ingen ordning och reda.
Varken på blodtryck eller puls: hjärtflimmer.
Ingen fara (förhoppningsvis) jag har tuffa mediciner som brukar rätta till hjärtat. Fast innan dess tar flimret nästan livet av mig.
Men...bara nästan.
A hard day´s night, som Beatles sjöng en gång i tiden.
Med andra ord ett tufft läge i livet.
Nu till de bästa hjärtan som är två.
I går publicerade jag en memoarflik på bloggen (hundratals besökare). Berättade om mina vänner jag lärde känna för snart 48 år sedan.
Det var väldigt bra kamrater.
Journalister.
Duktiga yrkesmän.
De ena dog tragiskt nog 2011.
Då skriver dottern till mig på Facebook.
”Jag läser ofta din blogg, Calle, men kommenterar inte så ofta. Saknar också samtalen med pappa. Tack för att du minns.”
Den andre vännen finns på ett demensboende.
Alzheimer.
Tungt besked.
En stund senare skriver även hans dotter till mig.
”Så spännande att få läsa en målande inblick i min fars ungdom och er vänskap som han talade så varmt om. Tack.”
Dessa vuxna kvinnor skickar även över var sitt friskt hjärta till mig. Det är precis vad jag behöver just nu.
Får snyta mig.
Det gör män när vi får en tår i ögat.
Nu gäller det bara om Janne Andersson ska överleva VM-kvalet mot Italien i kväll. Man kan få hjärtflimmer för mindre.
Jag går och lägger mig.
Tack för att ni alla finns.
